Dagen va full av känslor. Jag orkar inte skriva så mycket om allt men kan säga att dagen har bestått av glädjetårar och sorgsna tårar.
Glädjetårarna:
Jag och jennifer fick träffa fire, var över två månader sen vi lämnade honom och det va underbart, han är så otroligt underbar den ponnyn, och jag älskar honom av hela mitt hjärta!
Sorgsna tårar:
Vår 20+ åriga chinchilla dog tyvärr idag, riktigt tråkigt, jag orkar inte gå in mer på det..
Den handlar om hur en kille som barn inte sköter någonting, inte skolan, gör en del kriminella saker och ingen tror att han skall komma någon vart. Idag är han en föreläsare, företagare, osv osv det är inte lite grejer han lyckats med.
Jag blev sjukt inspirerad av detta och tänker att det kanske speciellt skulle hjälpa oss i ridsporten att förstå att det inte är omöjligt att komma någon vart även om du inte har föräldrar som köper en värsting ponny som du vinner sm med till dig. Du kan komma ifrån ingenstans och med hårt arbete komma till toppen, ibland känns det som om vi glömmer det. Jag hör folk som är i min ålder eller ännu yngre säga "men vad har jag nu, mina föräldrar har inte dem pengarna som behövs för att jag ska kunna komma någonstans" okej, synd för dig, du får jobba hårdare själv i så fall. Du kan dagen efter du gått ut gymnasiet leta reda på ett jobb hos en duktig tränare och sen jobba dig steg för steg upp. Jag säger inte att det kommer vara lätt, jag säger att det går.
Mina föräldrar har inga miljoner som jag kan få en värsting häst för och träna tre gånger i veckan för en av Sveriges nästa tränare för. Jag har fått en häst av mina föräldrar, det var Shadow. Värdens bästa läromästare men verkligen ingen flashig tävlingsponny. Yade har jag och Jennifer köpt för egna pengar. Jag kommer inte komma till toppen av Sverige eller värden på mina föräldrars pengar, det är något som är säkert. Jag kommer få jobba arslet av mig, helt själv. Antingen genom att jobba hos olika ryttare och jobba mig uppåt, eller på något sätt tjäna ihop pengar så att jag kan hamna i toppen.
Jag säger inte att det kommer vara lätt, jag säger att det kommer vara värt det/ Caroline
Balansgång. Allt är en balansgång, inget är svart eller vitt, det gäller dieter, träning, ridningen, skolan och LIVET. Det är en balansgång mellan att göra det som är "rätt" och det som gör dig glad.
I skolan gäller det att hitta balansgången hur mycket du behöver plugga för att klara skolan så bra du vill. Pluggar du för lite kommer du faila på proven, pluggar du för mycket kommer du istället att bli riktigt skoltrött och gå in i väggen. Tro mig jag har gjort båda varianterna, suttit uppe halva natten på en läxa som kanppt blir ett läxförhör och sen varit helt slut resten av veckan. Skitit i att plugga alls och får istället rå plugga dygnet runt dagarna innan provet och sen känna, Fuck jag hade kunnat gjort bättre. Hur hittar man då den här balansgången? Jo det kräver träning och självdisciplin. Börja tidigt, kolla vad som kommer på provet och plugga tidigt, då ser du hur mycket tid du kommer behöva för pluggandet till just det provet och kan planera in exakt när du ska göra vad. Och här kommer då självdisciplinen in, har du planerat att du ska plugga nu, fast det är två eller tre veckor kvar till det där matteprovet. Och det där nya avsnittet av din favorit serie kommer ut ikväll, och bästa polaren vill ta en fika. PLUGGA ÄNDÅ, belöna dig sen när du är klar med att kolla på serien eller något annat du vill göra och faktiskt har tid med eftersom du följde din planering. Nu säger jag inte att du ska plugga hela tiden dygnet runt, inför varje liten skit läxa, utan tvärt om, plugga tidigt och se hur mycket tid du behöver lägga för provet, lägg den tiden och inte mer.
Det va ett exempel och detta kan man följa gällande allt jag tog upp i början av inlägget. Träning, planera in träningen och träning för att du ska må bra, inte för att du ska bli smalast i stan, och sen har du massa prov den här veckan som du måste plugga till, ja då kan du träna lite mindre just den här veckan. Dieten, jag är lite anti dieter på sätt och vis, jag tror ingen mår bra av soppdieter hit, eller glass dieter dit (även om bara glass i två veckor låter rätt nice). Jag tror mer på en balanserad kost, med nyttig mat, skippa donken, laga en nice kycklingfilé och smarriga rotfrukter istället. Och det är en diet i sig. Och samma här, planera vad du ska äta vilken dag, handla maten så att den finns i kylen, sen är du ute med tjejkompisarna, klart du ska på äta lite onyttigare mat (om du är arton eller äldre, klart få ta den där as goda drinken som du egentligen vet bara innehåller tomma kcalorier).
Idag senast blandade jag nyttigt med lite extra så att det blev lite extra gott ;)
Det gäller att ha en balansgång på allt helt enkelt. Inte överdriva åt något håll, då tror jag att man får ett liv man är glad och lycklig i!
Pratat massor med elever i nian och elever och lärare på östra och ifrån andra gymnasium. Lärt känna nya människor, kanske framförallt andra elev ambassadörer som jag knappt pratat alls med förut. Mycket trevligt och jag fick bland annat frågan av en kille som jobbade på ett annat gymnasium, "du går i skolan och jobbar inte va?" Han lät väldigt osäker och tyckte nog att jag såg äldre ut. Mycket roligt, en lärare ifrån samma skola sa att hon också tyckte att jag såg ut att vara typ arton. Mycket roligt. Nu har jag ont i halsen av allt pratande och är helt slut. Jag åkte direkt hem och pluggade matte till matte provet vi har imorgon.
Nu kallar sängen på mig och jag kommer förhoppningsvis sova riktigt gott inatt, förmodligen inte eftersom jag aldrig sover bra, men man kan hoppas :P kram Caroline
Igår hade jag en rätt dålig dag. Matte prov i skolan som jag var tvungen att plugga rätt mycket till, vilket ledde till att jag hoppade över gymmet. Provet gick ok, men annars hade jag allmänt en rätt dålig dag. Ända tills jag hoppade upp barbacka och skrittade ut min kung. Han är 25 år gammal, men är mörkrädd och hur jävla gullig som helst. Är rädd för saker som han inte borde vara rädd för och är helt underbar. Testar att vända några gånger när jag försöker fota den fina månen. Aa min ponny är underbar!
Nu ska jag iväg till Huddinge gymnasiet och "jobba", jag är elev ambassadör och skall alltså träffa massa nior och svara på frågor om ek programmet gällande våran skola. Blir nog kul, mitt första uppdrag som också, så det är spännande. Men jag har Cail med mig :) Cail är alltså en kille i min klass som jag brukar umgås med, och sno kläder av hahah. Lät lite skumt men jag snor typ alltid hans vad ska man säga typ mjukisklftor, asså "munktröjor". En gång har jag snott hans skjorta och ett skärp som jag hade som midje skärp till skjortan, det va snyggt faktiskt. Jag flummar inte alls iväg nu.. Men massa kramar och ha en grym dag / Caroline
Igår hade vi tjejer i klassen (dem flesta) tjejkväll. Riktigt trevligt och mysigt, vi körde lite jag har aldrig, sms roulette och annat skojsigt. Riktigt trevligt var det
Såhär fint hade dem gjort när vi kom, det var jätte trevligt och roligt. Våran klass har ett väldigt bra band vilket är otroligt roligt och det känns nästan ännu bättre efter igår. Tack alla tjejer som gjorde en riktigt bra kväll.
Idag red jag två hästar faktiskt. Först en tjej i stallets fyraåring, i hoppsadel btw, måste sätt riktigt roligt ut. Jag i en hoppsadel händer inte ofta, men dem är ändå rätt sköna efter ett tag typ. Andra gången jag red sdeb hästen och det fick betydligt bättre idag än förra gången, inte för att det inte gick bra då, men man alla hästar och kanske speciellt unghästar är olika, så det är klart det går bättre när man redan ridit en gång.
Sen var det dags att rida min söta lilla ponny, vi hade lite brottom så jag tänkte att vi joggar lite barbacka. Han var lite seg och jag hade värsta träningsvärken i benen så jag bad Jennifer att trampa han lite eftersom han brukar tagga till helt lagom då. Men när vi trampar alltså att jag samlar och hon går med ett longeringsspö bakom så han trampar under sig ordentligt. Då får han i alla fall en glädjeflipp och flyger iväg i gallop med huvudet mellan benen och bara matar på med rejäla bockar, bock och efter bock. Jag hamnar i alla fall på halsen och garvar typ under tiden och var helt övertygad att jag skulle flyga av. På något sätt fick jag stopp på honom och bockandet när jag är närmare öronen än där jag egentligen borde sitta. Sjukt kul i alla fall och han la in några fler bockar under ridpasset. Nu kanske vissa tänker "är hon dum i huvudet som garvar när hon håller på att flyga av". Japp jag kanske är det, eller så älskar jag bara mina hästar och den här sporten helt galet. Och när min 25 åriga ponny bockar järnet av GLÄDJE blir jag sjukt glad.
Stolt ponny efter ridpasset när han nästan fick av matte.
Men att jag är helt normal tror jag att vi för ett par år sedan uteslutit. Det var när jag sa till Vendela när vi ridit i typ minus 10 grader och jag kunde inte gå för att det gjorde så ont i fötterna och jag säger till Vendela "jag har så ont i fötterna att jag inte kan gå ett steg, men vet du jag älskar det. Jag älskar att rida trots smärtan i fötterna, händerna och ansiktet. Jag älskar att jag inte kan gå just nu. Vendela jag älskar allt med den här sporten, även nu när det är så här kallt, och på sommaren när man tror att man ska dö av värmeslag" hahaha jag håller ändå med. sätt mig på en häst och jag är lycklig. Om jag skulle få välja hur jag ska dö, så vill jag dö på en häst. Observera PÅ inte att jag ramlat av eller något. Och detta ska gärna vara om typ sådär 70-80 år, inte tidigare ;)
När jag skriver det här rinner tårarna ner...vafan. Ingenting är rättvist längre, du hann inte med någonting av det du borde hunnit. Ingenting är rättvist, det märker jag nu. Du är med i så många av mina barndomsminnen, jag kommer ihåg dem som igår.
Vafan gör jag nu. Hur kan jag stötta henne, har jag ens rätt att vara ledsen? Jag kände honom för länge sen och jämfört med dig så har jag nog ingen rätt att vara ledsen alls. Vafan, det finns ingenting som är rättvist längre...ingenting. Om du inte finns längre, om du av alla människor. Du har aldrig gjort någon någonting ont. Du är, nej så får jag inte säga längre, du var bland dem gladaste människorna jag någonsin träffat. Du kommer vara otroligt saknad, av mig och många andra. R.I.P fina du.
(Jag skrev väldigt luddigt, och inga namn. Det är meningen då jag inte vill att ni ska förstå vem detta handlar om då detta är väldigt känsligt, snälla respektera detta)
Ur låten counting stars med OneRepublic. Som rubriken säger så känns det ibland så rätt när man gör vissa saker som man vet är fel. Just nu är det lite "story of My life" varning på den meningen. Man vet att någonting egentligen är fel, alla säger deg till en och man vet att man borde lyssna egentligen. Men det känns så jävla rätt ändå, är det inte rätt då? Ni vet känslan när man skriver ett prov och "råkar" titta på kompisarnas papper lite snabbt och ser att dem har svarar samma sak, men inte det du tänkte svara. Antingen svarar man det man själv känns rätt och tror på och har man tur så har man rätt. Eller så ändrar man sitt svar efter det dem andra säger för att man tror att dem har rätt eftersom alla du ser svarar samma sak. I vissa fall ska man lyssna på sin egna instinkt och bara följa hjärtar, göra det man själv vill med risken för att det blir fel. Eller så lyssnar man på alla andra, och kanske hade man rätt med sin egna känsla ändå. Man vet inte vad man ska göra innan, det vet man när det är för sent.Jag tror att alla ni fattar att detta egentligen inte handlar om ett svar på ett prov, det handlar om något större. Inte om hästar heller, även om det är det viktigaste i mitt liv, och nog kommer vara det tills dagen jag får barn? Det är så alla säger i alla fall. Detta handlar om man ska följa sitt hjärta fast alla säger att man kommer bli sårad och det kommer gå åt skogen. Mina närmsta vänner förstår direkt vem detta handlar om, ni andra förstår nog inte alls vem detta handlar om, men kanske förstår ni känslan. Förstår mig.
Igår var Ida, min och jennifers bästa vän här. Vi hade em. sån tjej som bara vi kan, med känslo snack ovh mys, filmer och popcorn. Älskar den bruden och hon är lätt den som ska stå bredvid mig på mitt bröllop. Shit va lame, men ändåVi vaknade vid elva och åkte till stallet, jag red shadow på gallopbanan barbacka, min underbara busponny. Det är kärlek det. Nu kom vi kom hem för ett tag sen och jag åt nyss Kina mat, gott värre.
Haft en jätte bra, hoppas ni också haft det. Kram Caroline
Ikväll blir det inget stall för min del, jag ska fira en kompis, eller aa träffat henne ett par gånger och hon är riktigt trevlig men främsta anledningen att jag är med på detta är för att jag är väldigt bra vänner med hennes bästa(?) vänner och eftersom dem håller det här blev jag också bjuden. Trevligt värre.
Jag berättade om att jag hade en svenska uppgift, där skall man skriva en novell utifrån en egnen upplevelse. Jag vlade att skriva om min farfar, eller snarare när jag fick reda på att min farfar tyvärr hade gått bort. För lite mer än tre år sedan vann cancern över farfar. När jag skrev texten kände jag en väldigt fin närvaro, jag kände att han var med mig. Jag blev väldigt nöjd med min inledning till texten och jag vet faktiskt inte hur det gick till. helt plötsligt kom inledningen till mig, och det känns som att farfar var med när jag skrev den. Ni ska få läsa den, då jag blev väldigt nöjd med den. Eller egentligen är det för att jag fick en sådan känsla,att den bara kom till mig. Jag tror att det var farfar som "gav" den till mig. Nu kanske ni tycker att jag låter jätte skum och "sjuk". Jag tror på andar och liv efter döden, alla gör inte det.
här är i alla fall inledningen till min novell:
"Jag satt i skolans tysta rum uppe på övervåningen, jag tittade ut genom fönstret och såg lätta regndroppar falla ner. Jag följde regndroppe efter regndroppe med blicken medan dem nästan dansade ner mot marken. Det var inga vanliga tunga regndroppar utan det var små, små regndroppar som seglade mot marken där dem skulle slå ner i asfalten på parkeringen utanför. Det såg harmoniskt ut, nästan som om himlen släppte ut någoting som den länge burit på. Som om det var tårar himlen länge hade hållit inom sig och äntligen fick släppa ut."
Jag tycker att regn är något vackert på något sätt
Jag har mycket i skolan, en inlämmnings uppgift/större läxa som jag håller på med nu. Det är i engelskan och vi ska skriva en scen, kanske inte jätte intressant att veta men aa. Jag hade ett företags ekonomi prov idag, det gick ganska bra. Sen har jag en uppgift i samhälle som skall vara gjord på torsdag och en svenska uppgift som skall vara klar på fredag, full rulle helt enkelt. Jag tror dessutom att jag har en uppgift i affärskomunikation, men jag tror att jag hinner göra klart den på lektionen på torsdag.
Jag måste även säga att ibland orkar man inte med skolan alls, och orkar ingenting. Men många av dem uppgifterr vi får är egentligen ganska roliga bara att man går in med en possetiv syn till uppgiften.
stallet idag gick jätte bra, tog ett jogging pass på Shadow i ridhuset eftersom det börjar bli så mörkt så tidigt nu, trååååkigt med mörker men hösten är en fin årstid, där man ska få unna sig att sitta inne och mysa med en kopp te och en bok, eller kille om mna nu har en sån ;)
jag med min mega kopp te, jag älskar grönt te och dricker typ minst två tre koppar te om dagen, jag har till och med ett speciellt örtte som jag dricker på kvällarna som ska göra att man varvar ner och har lättare att somna
Just nu rullar allt på ganska bra faktiskt, jag skrev förut att jag kanske inte mådde så jätte bra, att jag drömde mycket mardrömmar och har ångest och liknande. Det är så fortfarande men jag har lärt mig att leva på ett så bra sätt som möjligt och gå vägar runt om problemen samtigt som jag snackar med en typ kurator om hur jag ska lösa dem problemen som är dem grundläggande problemen till det som senare visar sig fysiskt.
Jag har skrivit lite om träning och jag har faktiskt kommit igång ordentligt och fortsatt med träningen, man ser resultat på kroppen vilket är riktigt roligt, nu gäller det att komma ut och springa så att det inte bara blir gymmandet och ridningen, utan springa och få bättre kodition, att mina muskler kommer synas mer är ett plus i kanten, en nackdel är dock att boobisarna blir mindre, men det är ändå värt det. Jag vill vara vältränad och dessutom så har jag sagt att jag ska slå tjej rekordet i cooper testet på skolan, jag måste alltså springa 3km på ca 12 minuter, 12.06 är det tidigare så mitt max är alltså 12.05. Kan säga att det kommer att bli hårdträning för att nå det, springa mycket och mycket vilja krävs. Skulle kännas galet skönt om man klarade det.
Men nu skall jag fortsätta med mitt pluggande så att jag kan sova sen också. Puss och kram
Som jag tidigare har nämnt så rider och tränar alla sina unghästar olika, jag tror inte att det finns något rätt eller fel utan tror att man kan lyckas på olika sätt. Självklart så kan man va emot vissa metoder och metoder som är djurplågeri är fel men utöver dessa metoder så tror jag att man kan lyckas genom massor av olika metoder.
Vi rider Yade på ett lugnt sätt och där vi sätter upp mål för passen. Målet är att kunna öka ridbarheten på henne och det gör vi genom att först få loss spänningarna. Yade är en häst med nerv och som spänner sig ganska mycket. Därför så väljer vi att leda fram henne och sen när vi hoppar upp bara trava på framåt för att få henne att slappna av. Vi longerar även henne nästan alltid först och det beror på att vi vill att Yade ska få en chans att springa av sig men under kontrollerade former och där ingen ryttare sitter och stör.
Snyggaste hästen när hon blir longerad!
När vi sedan uppsuttet har fått henne att slappna av kan vi börja med lite mer övningar och moment. Det vi gör då är att vi gör övergångar först mellan trav och skritt och om hon är avslappnad efter det så tar vi galopp. Vi väljer att strunta i galoppen om hon är för spänd, det beror på att vi tycker att det är viktigare att lära henne att vara lugn och lita på att det inte är stressande att ha någon på ryggen. För risken om man galopperar på henne när hon är spänd är att hon blir ännu mer spänd och stressad.
När vi sen galopperar så låter vi henne rulla på i sin takt, vi står i lätt sits och är mjuka och följsamma i handen för att hon bara ska få rulla på och tycka att det är roligt. Nu när vi har ridit henne ett tag så har vi valt att börja rida lite mer i galoppen. Det vill säga jobbar henne även i galoppen. Sen när hon börjar slappna av bryter vi av och börjar om så några gånger innan vi går tillbaka till traven. Sen självklart blir det inte exakt såhär varje gång men det är våran mall kan man säga.
Vi prioriterar att hon ska vara nöjd och avslappnad i arbetet, sen efter det så gör vi olika grejer, i börja när vi red henne så var planen enbart att få henne att slappna av, för det tog så lång tid för henne. Nu börjar hon lite mer på oss, hon har blivit starkare och orkar jobba mer, av den anledingen så kan vi börja göra olika moment betydligt snabbare än hur vi kunde jobba henne i början.
Ja som Caroline skrev igår så har bloggen kommit i sista hand, men nu är jag taggad på att komma igång igen. SÅ nu vet i att det blir massor av roliga inlägg. Det kommer bli roliga inlägg oh vi kommer även försöka göra lite reklamför bloggen så att vi kommer igång igen.. Ni får gärna sprida detta!
Jag tänkte nu fråga om ni har några önskemål, för vi skriver gärna om det ni vill! Hoppas att ni blir glada nu när vi har börjat blogga igen, och hoppas att ni gillar att följa våran utveckling med Yade nu!
Älskar den här bilden! Mina älsklingar och båda os på samma bild!
Hej bloggen, det blev en oplanerad och allt för lng bloggpaus, men så blir det när det bloir mycket i skolan, hästarna, förkylningar och läkarbesök. Jag tänkte nu uppdatera er lite med allt som har hänt, självklart börjar jag på häst fronten.
Yade, hennes utbildning går framåt, hon tar nu stödet mycket bättre i tygeln och går i slutet på ridpasset i den form vi vill ha henne i. Nu fortsätter vi med att få henne att stärka sig där och orka komma dit tidigare samt galoppfattningar. Det går inte alltid bra alla ridpass men det roliga är att man ser skillnad, i slutet på veckan är det skillnad mot hur det var i början på veckan, vilet är otroligt roligt. Skoningen bak gick inte med vanlig hovslagare, tyvärr, så vi var inne på stav idag och fick ge henne en hel del lugnande för att kunna sko bak.
Shadow rider vi mest och har roligt med, det är jätte kul att han är så pass pigg han är trotts sin ålder, och han är våran lilla ögon sten.
många uteritter blir det med Shadow, här red jag ut med vendela.
Skolan: Ja det är mycket för både mig och Jennifer just nu, och det är lite kämpigt speciellt dem dagarna min mage bestämmer sig för att inte släppa upp mig ur sängen. Jag sover också alldeles för lite på nätterna vilket självklart tyvärr påverkar skolan. Men det är bara att kämpa på, tänka att för varje dag man gör ett bra jobb i skolan kommer man närmare en studentdag där man kan vara stolt över det man åstadkommit i skolan. Jag har dessutom blivit elev ambassadör på skolan, vilket innebär att jag bla kommer att finnans på gymnasiemässan och lite sånt kul. Där kan ni även se Östras brochysyr elller vad man ska kalla det, där hamnade jag i alla fall av någon andledning på första sidan samt baksidan, lite pinsamt då jag trodde att den bilden dem tog på framsidan skulle hamna i broschyren om något, eller kanske på hemsidan, inte på framsidan. Haha, det blev så nu i alla fall och det är ändå lite kul även om det kanske inte är värdens bästa bild på mig.
ett av mina nattliga pluggpapper, tror klockan var ca 00.00 när jag började skriva, om inte senare :P
Läkarbesöken:
Jag har nu genomlidigt en hel del fler tester, jag är glad för att läkarna äntligen tar mitt problem på allvar, men vissa tester är kanske inte jätte roliga. Nålar i armen och kameror ner i hallsen är inte jätte roligt. Läkarna har i alla fall inte sett någonting konstigt på dessa tester, men har lite teorier, en av dem kan man dessutom göra något åt vilket skulle vara underbart. Idag ultaljudade jag i alla fall magen, och klart man skojar lite på instagram och skriver det på ett sånt sätt att alla ska tolkade det som att man är gravid, hahah ibland är jag rolig :P
ett av mina läkar besök, detta var kanylen som dem hade för att kunna spruta in lugnande och lite annat mys inann dem påbörjade med kameran. kan säga att hon sprutade i tre eller fyra sprutoe med olika saker, hehe jag blev rätt drogad och hade rätt kul ett tag efter.
Igår gick det så grymt bra med lilla Yade, som jag sagt tidigare det är inte en rak väg uppåt mot framgången när det gäller unghästar, vägen är krokig som bara den och det gäller att fortsätta kämpa. Just nu jobbar vi enormt mycket på att Yade ska slappna av och inte var spänd. Yade är en tjej med massa energi och ibland vet hon inte riktigt vad hon ska göra av den, hon vet inte riktigt vart hon ska sätta ner vilket fot och blir lite spänd och stressad, så just nu jobbar vi massor på att hon bara ska trava på framåt och hålla takten och igår var hon duktig. I början var hon lite sådär ”matte hjälp mig, vart ska jag sätta vilken fot” men efter ett tag travade hon på framåt och i slutet kunde hon även trava på ordentligt framåt och ha stöd i bettet. Vilket ä jätte roligt för när hon är spänd tar hon inget stöd alls i bettet och det går inte att ”tvinga” henne till det heller, man får vänta på henne och hon kommer det oftare och oftare nu och det är jätte roligt.
foto: Vendela Henriksson
Jag ska vara ärlig, efter vissa ridpass hoppar man av hästen och är inte nöjd med något alls, man kan inte vara arg på hästen för det är bara en liten bebis som måste få sin tid och rätt utbildning. Man blir därför arg på sig själv eller i värsta fall (förlåt mamma) på mamma som står på marken och man tycker att hon säger fel saker osv. då gäller det att inte ta ut någon ”ilsaka” på hästen, det ska man inte göra på någon häst men det är extra viktigt på unghästar. Och det tycker jag faktiskt att jag är ganska duktig på. Att inte ta ut något på hästen. Nu känner jag att jag flöt iväg lite från ämnet, nämligen gårdagens ridpass. Det jag ville säga vart att igår var ett stort seg framåt och jag är jätte nöjd med henne. Ni kanske undrar varför jag skrev endast skrev om trav och det är för att just nu jobbar vi bara med skritt och trav uppsuttet, vi vill att hon ska bli starkare i traven innan vi börjar jobba med galoppen. Jag tror att det blir för mycket för hennes hjärna annars om man ska ta tag i allting samtidigt.
Eftersom det idag är exakt två veckor sen vi lämnade Fire hos hans nya ryttare tänkte jag berätta lite om hur det gick till och hur allt kändes.
här är en låt ni borde lyssna på medans ni läser inlägget, den här klåten har betytt enormt mycket för mig under den här perioden nu när vi lämnade fire och även lite innan.
Vi skulle åka med honom ifrån stallet ca kl 4, vi var i stallet klockan tolv ungefär. Alla andra hästar fick vila, mamma och pappa skötte mockningen, allt fokus på fire helt enkelt. Vi pysslade med honom en massa, borstade, satt i boxen och bara klappade honom, kramade honom filmade en del av det. under hela dagen rann tårarna en hel del. Jag försökte hålla dem inne, ville inte visa mig svag för alla andra i stallet men det gick inte. Klart det inte gick tiden med ponnyn jag haft i tre och ett halvt år nästan hade jag bara några timmar kvar med. Folk var förstående och jätte snälla men jag höll mig mycket undan när det började närma sig och vi fixat alla "måsten" packa med alla hans grejer i bilen och packa höet han skulle ha med sig så att dem kunde vänja in honom på deet nya succsesivt. när allt sånt var klaoch vi borstat honom och så, då tog vi ut Fire till hans utebox där det inte var några människor och vi bara satt i boxen brevid honom och erättade för honom hur mycket vi älskar honom ch hur vi alltid kommer göra det, även när vi inte är med honom och han är en bit bort. tårarna rann ostoppbart, mamma filmade lite när vi satt där inne och kelade med honom, vi filmade hans när han sparkade på framdörren när vi stod en bit bort istället för nära honom som han alltid gör. Fan vad jag saknar dem där sparkarna på boxdörrn, förut kunde dem göra en tokig och men nu när man inte hör dem länge så saknar man dem, man saknar allt med honom. den ponny har och fortfarande äkskar jag så otroligt mycket och deet var en så sjukt tuff dag, det går nog inte beskriva hur mycket ponnnyn betyder för mig. inte utan att skriva en kortare bok om hur mitt liv sätt ut dem senaste fyra åren.
dagen innan, sista gången jag satt på Fire
sen var det daxs att ta in honom i stallet och sätta på hon transportskydden och sen lasta. Tiden bara rann iväg och man önskar att man kunde pausa tiden och vara där i några hundra timmar till. Mamma fick lasta, varken jag eller Jennifer klarade det. Sen var det en timmes bilfärd till hans nya stall. i bilen satt vi alla och visste inte riktigt hur vi skulle hantera allting, pratade lite om första gången vi såg honom och lite vad vi gjort under tiden vi haft med honom.
Sen var vi framme, hans ägare och den nya tjejen som nu har honom kom ut, tjejens mamma. vi hälsade och försökte vara så glada och trevliga det gick. Mamma fick lasta ut honom eftersom jag hích syrran inte hade klarat av det, lasta ut honom och veta att han inte skulle tillbaka hem hade inte gått. Vi bar grejerna till stallet, sadeln, täcken och aa allt han skulle ha med sig helt enklet. sa hej till stallägaren, ställde in honom i boxen. sen stod vi och pratade lite med dem, berättade hur vi lagt upp våran träning, hur vi gjort med klippning och badning eftersom han är rädd för slangar och klippmaskiner. sen vaar det dags att säga hejdå till Fir. Mamma berättade att vi gjärna ville ha lite tid själva med Fire, så jag och jennifer gick in i boxen, kramade honom oc pussade honom så mycket det baara gick. Under tiden kom en trevlig tjej fram och frågade om det var vi som skulle flytta dit, vi sa då att vi bara lämnade ponnyn till en ny tjej som ska vara här med honom. hon kunde inte missa tårarna som forsade och iursäktade sig snällt för att hon störde. Jag och Jennifer stod där ett tag och sen pussade vi honom en sista gång och gick ut ifrån stallet, vi vände oss inte om, tittade inte tillbaka...jag ska berätta för att det var det tuffaste jag gjort. vända ryggen till ponnyn man älskar så mycket och veta att vi skulle åka därifrån det var tufft, utanför stallet pratade vi lite med dem nya och hans ägare. Ägaren sa en så fin sak som gjorde att det inte gick att hålla tårarna inne hon sa "tack för allt ni gjort för honom". Hon grät eftersom hon förstod hur det kändes, jag såg nästan en tår i den nya tjejens ögon. Sen kramade vi alla och gick till bilen. Jag hoppade in och sa bara till pappa,"kör, kör fort innan jag ångrar mig och hoppar ur bilen" och sen forsade tårararna. Jag ringde Vendela (en av mina bästa vänner som också jobbade i stallet den dagen) och bad henne pussa på Shadow ifrån oss, hade jag kunnat teleportera mig så hade jag genast suttit i hans boxa och bara kramat honom.
När vi kom hem så kände jag mig bara tom, jag hade knappt ätit på hela dagen och ville inte ha mat heller. Jag la mig faktiskt i sängen direkt och grät mig till sömns, jag sov några timmar sen kom pappa och i princip tvingade mig att gå ner och äta lite. efter det hade jag så jävla ont i huvudet, jag hade vätskebristg pga allt gråtande. så jag hällde i mig ett stort glas vatten med två resorb i. sen tog jag en B&J och "tröståt" den till en serie. sen sov jag så gott det gick, men jag vaknade otroligt många gånger av en hemsk mardröm som bara fortsatte spelas i mitt huvud, jag tänker faktiskt inte ens berätta för er vad som hände i drömmen, det var alldeles för hemskt för det.
Det tog ett tag för mig att skriva det här inlägget eftersom jag var tvungen att pausa några gånger för att Torka bort tårar ifrån tangentbordet och blinka bort tårarna ifrån ögat så att jag kunde se vad jag skrev. när jag tänker på den här dagen så är det som att en film spelas upp i mitt huvud där jag känner exakt hur den dagen var, det är tufft. Jag saknar honnom fortfarande väldigt mycket och det kommer jag nog alltid att göra.
en bild vendela tog på fire dagen innan
(obs, jag är ledsen för att ni sätt bilderna förut, men min dator har kraschat och andvänder därför mammas och pappas ena, där har jag ett väldigt begränsat antal bilder, så att ni vet)
Hej, vi tänkte nu skriva ihop en liten presentation så att ni vet vilka vi som bloggar här är och vad vi har för hästar. Vi är två tvillingsystrar som heter Jennifer och Caroline Örtholm, där av bloggnamnet ortholms. Vi har ganska länge haft egna hästar och just nu har vi tre stycken hästar tillsammans med våran mamma. Två ponnysar som jag och Jennifer rider och sen en storhäst som mamma rider, men även vi rider honom.
Caroline: Hej jag heter alltså Caroline Örtholm, jag är född 1996-12-09 och är en glad tjej som snart ska påbörja mitt andra år på gymnasiet. Jag studerar ekonomi, ekonomi i skogås på Östra gymnasiet. Jag har ridigt sedan jag var sex år och mina första år inom ridningen tillbringades på ridskola. Jag leddes in i dressyrvärlden efter att jag blev hopprädd när jag var mindre. Även fast jag kommit över min hopprädsla till väldigt stor del så är det dressyren mitt hjärta brinner för. Jag älskar verkligen ridningen och mina hästar. Mitt dröm mål inom ridningen är OS och i framtiden vill jag rida de högsta klasserna. Mina planer är att jag ska satsa helhjärtat på mina mål inom ridningen i samma stund jag kliver av studentflaket. Eller kanske lite festande först ;-) Just nu tävlar jag ingenting då jag bara vill ha kul med ponnyerna den sista tiden vilket tyvärr kommer närmare och närmare.
Jennifer: Jag är född 1996-12-09 och jag är en glad posetiv tjej som lägger mycket av min tid på ridsporten. Jag är idag en dressyrryttare och tycker att dressyren är det roligaste men trots det så har jag hoppat mycket när ja var lite yngre och då tävlade jag även lite lätta klasser. Idag rider jag dressyr på ponnysarna men jag tränar även regelbundet på mammas storhäst. Ja har hållit på med hästar så länge jag kan minnas och började på ridskola när jag var sex år. Jag har idag stora mål och drömmar för framtiden och jag vill upp till de högsta klasserna och drömmen skulle vara att tävla OS. Just nu satsar jag inte så jätte mycket på tävling utan jag vill bara ha det roligt den sista ponny tiden. Utanför mitt hästliv så är det skola och kompisar som gäller, jag ska börja andra året på gymnasiet efter sommaren och även jag pluggar ekonomi, ekonomi och det gör jag i Globen.
Shadow: Shadow är våran första ponny, vi fick honom på våran tolfte födelsedag så vi har alltså haft honom i fyra och ett halvt år, dock hade vi ridit Shadow i över ett år innan vi fick honom. Shadow är våran bästa vän som betyder så otroligt mycket för oss och han kommer alltid finnas i våra hjärtan. Shadow är en ponny som är väldigt personlig och har verkligen en egen personlighet. Shadow är verkligen en underbar ponny som vi älskar så otroligt mycket. Shadow är en 25 årig ponny, men trots sin ålder så är han extremt pigg och busig, så det märks verkligen inte att han är 25 år gammal. Tidigare har vi båda tävlat Shadow, Caroline i dressyr och Jennifer i både Dressyr och hoppning. Dock tävlar vi inte längre eftersom Shadow inte tycker att det är det roligaste samt att vi bara vill ha roligt med honom utan en massa onödig press. Shadow har lärt oss båda otroligt mycket och det är något vi alltid kommer att minnas, och älska honom för. Han har också alltid varit den trygga punkten vi kan gå till under våran uppväxt, så det är självklart att han har en otroligt stor och viktig plats för oss. Vi har även anska mycket framtidsplaner för honom om vad som händer efter att han inte blir riden längre och i dessa kommer vi alltid att stå som ägare till denna underbara ponny.
Esse Goldfire, är en ponny vi har på foder, vi har haft honom på Foder sedan den 1a april 2010, så lite över tre år, dock så börjar tyvärr våran tid med honom närma sig sitt slut. Fire har en väldigt stor och fin personlighet och han betyder extremt mycket för oss båda och kommer alltid att göra det. Tidigare har vi båda tävlat i dressyr och vi båda har placeringar med honom i bagaget. Fire är en jätte fin ponny som vi är otroligt tacksamma att vi har fått lånat och han har lärt oss otroligt mycket. Fire kommer alltid att ha en plats i våra hjärtan. Vi tävlar inte Fire just nu eftersom tiden innan vi inte längre ska ha honom på foder närmar sig och då vill vi bara ha roligt med honom utan press på tävlings resultat.
Tjǿnargergårdens Don Habitus: är våran stor häst, Don är 16 år gammal och vi köpte honom från ridskolan mamma och pappa red på (även våran ridskola innan vi fick Shadow) då han inte höll för ridskoleverksamheten. För ett par år sedan drog Don på sig en senskada i boxen, där senan gick av helt. Idag är Don helt återställd och har blivit riktigt fin, vi fortsätter att träna och hoppas på att kunna debutera MSV:C i höst. Än så länge har vi bara startat en tävling med Don vilket var en LA:3. Det märktes dock att det var hans första tävling på extremt länge då han blev väldigt spänd och såg lite spöken. Vi har mycket kvar att jobba på och vi vill träna och utbilda honom vidare så högt det går. Här i blogen kommer ni få följa Dons resa eftersom vi inom ganska snar framtid ska gå upp på storhäst. För våran del innebär det att vi kommer leta efter en till storhäst men också börja rida Don mer och mer.
Nu vet ni lite mer om oss och hästarna och ni kommer få reda på mer allt eftersom här i bloggen. Om ni har nåra önskemål eller fråor så är det bara att kommentera.