ortholms.blogg.se

Som Jennifer skrev tidigare så är det här en otroligt känslig tid för oss. Vi har mindre än två veckor kvar med en ponny vi spenderat nästan varje dag med i tre och ett halvt års tid. I år där så mycket har hänt och hästarna har varit den stadiga punkten. Därför känns det så sjukt att Fire ska åka så snart. Han har liksom varit min glädje när det inte fanns glädje någon annan stans. När människor har lämnat ens liv av olika anledningar. Det är tufft.

Han har lärt mig mycket, inte bara inom ridningen. Han och Shadow har lärt mig saker om livet, som att man ska glädjas åt det man har istället för att vara ledsen för det man inte har. Det är sjukt hur stor del en ponny får i ens liv. Och hur jobbigt det kommer vara att säga hej då, lämna över grimskaftet i en anan tjejs händer. Det kommer bara tufft, att lasta honom sista gången och veta att när man den åker tillbaka med trailern så är den helt tom, den har lite spån i sig men inte min underbara vän. Det är klart det kommer vara tufft.

Ni ska veta att när jag skriver det här så rinner tårarna ner..det gör så otroligt ont redan nu..hur ska det då kännas när det är den dagen. Jag är ledsen att det är deppigt här nu, men det är så det är Just nu. För det är så jag och Jennifer känner oss...deppiga och ledsna.

Fire har sin plats i mitt hjärta, den kommer han alltid ha, jag har också bestämt vissa grejer som jag kommer ha för att komma ihåg och hedra våran tid med honom. Honom och Fire, ponny tiden, när man växte upp, gick från ett litet barn till en nästan vuxen. Och dessa ponnyer har givit mig styrkan igenom allt detta. När folk har dött, när folk har svikit än, när folk har sårat än. Då stod dem där och la sina mular på ens axel, pussade en i ansiktet och visade mig hur kärlek mellan ett djur och en människa ska se ut

Ida är min bästa vän, min lillasyster jag aldrig fick men alltid velat ha. Jag har varit med henne genom fram och motgångar. Sett henne varit allt från rädd till besviken. Jag har alltid försökt stå vid Idas sida och säga det jag skulle velat höra om det var jag som satt i sadeln. Tjatat på henne att rida dressyr även om hon håller på med hoppning. Vi har bråkat men det gör familj, för jag ser Ida som min egna syster. Jag presenterar henne till och med ofta som min syster. Hon är min syster även om vi inte delar blod.

Nu kanske ni förstår lite hur mycket den där damen betyder för mig. Och den glädjen när man hör att hon ett meeting nu i helgen inte bara sätter den tredje LA nollan vilket hon gjorde igår igår och därför är kvalda till medelsvår, utan idag också sätter en dubbel nolla och får en tredje placering. Jag är så grymt stolt över min lilla syster och hon är grym. Jag tror verkligen på henne och därför vill jag skriva det här också, för att bevisa för henne att det inte är något jag bara säger till henne. Jag tror på Ida, jag tror på att hon kan komma exakt så långt hon vill och bestämmer sig för!

Bomben vi skulle släppa är att vi köpt en storhäst, via telefon ifrån Belgien osedd av oss dock var det en kompis till oss som såg den och tyckte att hon passade oss. Hon är alltså ifrån Belgien hon är 6 år men som en 4 åring i utbildningen eftersom hon haft föl och så. Hon är jätte gullig och det här ska bli jätte spännande,vi träffade henne första gången i går men har inte ridit henne ännu då hon inte har skor och precis har åkt en resa på 20 timmar ifrån Belgien

Hej alla bloggläsare, vi kom hem för några dagar sen ju men det var en hel det att fixa när vi kom hem så bloggen har fått varit lite lidande, tyvärr. Men nu kommer vi börja blogga bättre än tidigare till och med hoppas jag :)

London då, kärlek till den staden alltså. Visst man är rätt pank nu men vi har shoppat mycket fina saker :) sen allt vi gjorde där var sjukt roligt och vi träffade galet trevligt folk. I situationer där det i Sverige skulle blivit bråk hade britterna glimten i ögat när dem "skrek" på varandra. Inga arga skrik där inte utan det var mer skämt. Jag älskar London och vill lätt tillbaka, förhoppningsvis när jag fyllt arton så att man kan festa lite med britterna också ;) den ända nackdelen är att Britterna inte är lika snygga som oss svenskar, så man såg inte jätte många snygga killar tyvärr.

Vi träffade i alla fall jätte roligt folk och jag kanske skriver mer detaljerat i ett inlägg per dag eller likande, ni får lite bilder på London och det vi shoppade på Victoria secret samt en DKNY väska

Kramar Caroline

Jag och Jennifer har nyss tagit en av dem största riskerna i våra liv än så länge. Men man måste ta en risk för att kunna vinna eller hur var det. Det kommer ut här på bloggen några dagar efter att vi kommer hem ifrån London, vi kommer hem på måndag så ni får veta det på Tisdag/onsdag/torsdag.

Vi sticker till London imorgon och planerar att fixa tidsinställda inlägg till er medan vi är borta i London. Ha det grymt!!

Kram Caroline

Ja jäklar vad man helt plötsligt behöver fixa saker innan London, det ska packas, rensas kläder så att man inte köper 1 miljon onödiga saker, jag har en skoluppgift att göra, man ska göra ett schema för vem som ska ta hand om hästarna, passen hämtades ut igår. Ja det är en hel det, dessutom spenderas kvällen med vår fina Ida och på onsdag kväll är det fest, känns som en bra uppladdning inför London. Hahahah, vi får sova lite på flyget eller något sånt, haha.

Jag är i alla fall riktigt taggad nu inför London och allt vi ska göra, framförallt shoppingen :D Jag hoppas att ni kommer kunna få uppdatering ifrån London annars kommer det vara några dagar där det är lite tomt här

Kram Carro

Jag insåg nyss att det är väldigt kort kvar tills jag och Jennifer sticker till London. Vi åker på torsdag så nu är det jäääätte kort kvar ju. Det ska bli jätte roligt att åka till London, det va länge sen vi va utomlands och vi har aldrig varit i London så det ska bli riktigt riktigt roligt.

Om någon av er har varit i London får ni gärna kommentera vad ni gjorde och tyckte var roligt så kan vi få lite idéer.

En fråga som jag tror att många ungdommar funderar på är när det är dags att ta klivet från ponny till häst. Här kan man ta helt olika beslut och ha helt olika åsikter och inget är rätt eller fel. Man måste nämligen själv känna efter när man är redo för att gå upp på häst.

Ponnytiden tror jag är väldigt viktig, sen så tror jag inte att det spelar någon större roll om ponnytiden är på ridskola eller om man har en egen ponny, om man bara tränar eller tävlar sm. För det enda ponnytiden ska vara enligt mig är rolig. Självklart så ska den här tiden vara lärorik också. Jag tror att det under ponnytiden är viktigt att man tar vara på ridstunderna, har roligt men samtidigt förbereder sig för att senare rida häst. För visst det kan vara riktigt roligt att lyckas på ponny, men om man verkligen vill lyckas inom ridningen då måste man lyckas som vuxen och på hästar istället för ponnysar.

Jag är jätte glad för att jag har ridigt så fantastiska ponnyer nu i flera år. Även fast jag inte hunnit SM eller något så har jag lärt mig att rida. Jag kan faktiskt rida, jag åker inte runt på en ponny som kan allt perfekt utan att jag anstränger mig. Jag rider varenda steg. Det har verkligen hjälpt mig för att jag ska kunna sitta upp på en häs och faktiskt klara av det, för det är stor skillnad på en ponny och en häst. Jag säger inte nu heller att dem som vunnit SM eller liknande inte är duktiga. Det enda jag menar är att du behöver inte vinna SM för att vara redo för att rida häst. DU där hemma på en liten gård utan ridhus med en ponny som inte alls har gång eller ponnyn som inte kan hoppa högt, ni kan bli exakt lika grymma som en SM ryttare om ni tränar på det viktigaste. För höjden på hindrena är inte ryttarens jobb att klara, ryttaren ska förbereda hästen på bästa sätt innan hindret, hästen får klara sig själv i luften. I dressyren så klarar hästen själv av att se snygg ut om den har bra gång, men ryttaren måste kunna få en häst att göra rörelserna. Det jag menar är att du kan bli grym utan att ha världens bästa häst. Så den stunden när du verkligen lyckas skaffa en grym häst att rida det är kanske då just DU lyckas!

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är att ponnytiden är viktig men inte hur högt du tävlar. När man går upp på häst så får man börja om från början och det enda som då är viktigt är vilken grund du som ryttare har och inte vad du och din ponny lyckats med.

Tack vare att jag ridigt två ponnysar som jag verkligen tränat på så var det ganska enkelt för mig att gå upp på häst. Bilden är tagen ganska nyligen efter att jag började rida häst regelbundet.

Kram Jennifer

Jag och Jennifer har nu ett par dagar sovit borta hos våran kompis, vi har haft as kul, bara umgåtts, ridit en hel del och även fotat och filmat eftersom hon råkar vara grym på det.

Vi har haft jätte mysigt och även hunnit med att kolla på den första storhästen faktiskt, jag skrev tidigare idag att Fire ska åka, det är tufft men vi har vetat om det ett tag nu i alla fall. Så vi kände att det va dags att börja kolla på lite hästar. Det va roligt och nu vet vi hur det känns att provrida hästar, jag tänker inte skriva mer om hästen utan ni får vara glatt omedvetna om hur det gick osv..lite elakt jag vet men det känns som att man inte ska skriva så mycket om provridningar för alla parters bästa

Lite bilder som beskriver delar av dagarna i alla fall, kram Caroline

För inte alls länge sedan så tog jag och Jennifer ett riktigt tufft beslut. Ett beslut som innerhöl en hel del tårar, även om man innerst inne vet att det är rätt beslut. Man vet att det är rätt beslut, och ett beslut man vetat länge att det skulle komma, men det gör inte mindre ont för det. Jag pratar om beslutet om att Fire ska ut på nya äventyr med en ny ryttare istället för att vara med oss. Vi har hela tiden vetat att han inte ska vara med oss för evigt, men han har ändå varit våran bästa vän i över tre år. En ponny vi älskat i över tre år och kommer fortsätta att älska så länge vi lever.

Men vi vet också att det är dags för oss att gå upp på storhäst. Shadow äger vi och det kommer vi alltid att göra, han kommer aldrig att vara till salu. Han är våran. PUNKT. Fire dock som vi aldrig ägt och är yngre, han måste vidare, på nya äventyr. Det är tufft men också rätt beslut. Men som jag skrev, bara för att det är rätt beslut så betyder det inte att tårarna inte forsar ner när man pratar om det eller tänker på den dagen man ser en transport åka iväg och sen den tomma boxen...det kommer att vara tufft, men vi kommer alltid att minnas tiden med honom.

Kram Caroline