ortholms.blogg.se

Inlägget jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva, det är bara sånna här skräckhistorien man läser eller hör om, dem händer aldrig en själv. 

I lördags gick Yade ut i hagen som vanligt, hon står ensam i en platt sandhage. Säkra staket och ingenting en häst ska kunna skada sig på. Men hon gjorde det ändå. När hon skulle få lunch i hagen så stod hon på tre ben och gick inte fram till höet. Dem lyckades få ner henne till boxen där stallägaren kände på hennes ben och misstänkte en fraktur eller spricka. Efter att veterinären kommit ut till stallet och sa med tunga ord att hon hade en splitter fraktur, det fanns alltså ingenting att göra. Jag och Jennifer stod med henne i säkert en halvtimme och berättade för henne hur fin hon var och hur mycket vi älskar henne. Pussade på henne, gav henne godis. Förklarade för henne att hon var underbar och stod och kelade med henne. Hon var sig själv och var otroligt gosig och pussig, som vanligt helt enkelt. Jag och Jennifer ville inte vara med utan vi sa hej då och sen åkte vi hem till en kompis och väntade på mamma som var med. Det gör fruktansvärt ont och saknaden är enorm.

Vad som händer nu vet vi helt ärligt inte, just nu rider vi Shadow och Don och hjälper andra personer i stallet ett tag. Sorgen över Yade måste smältas och bearbetas ett tag nu.