Min ridhistoria

Jag gästbloggare hos en kompis och skrev då om min ridhistoria, tänkte att det kanske skulle vara kul även för er att läsa. 

Min Kärlek till hästar började väldigt tidigt, min mamma red och var ordförande i styrelsen på Tyresö ridskola. Så att jag blev introducerad till hästar i tidig ålder var självklart och kär blev jag. När jag var för liten för att rida på ridskola såg man mig på hästryggen på alla möjliga ponnyridningar. Varje gång jag och syrran såg en ponny på Skansen eller andra ställen så SKULLE vi rida. Mamma fick även möjligheten att hyra en varsin ponny till oss nån gång ibland på ridskola innan vi fick börja rida där på riktigt. Vilket är en historia för sig, jag kommer ihåg när vi skulle trava en gång när pappa sprang med så hade han glömt att ta ut nycklarna ur fickan, så det skramlade och skrämde ponnyn jag satt på. Hahah så innan jag riktigt fattade vad som hade hänt så fick jag smaka på ridhusunderlaget. Hahaha. Hur många typ 5-6 åringar har ramlat av en häst? Haha

Sen började resan på ridskolan, både jag och syrran utvecklades och tyckte att ridningen var det bästa som fanns. Både vi och mamma fick vänner, vi i ridgruppen och mamma där hon satt på läktaren och tittade. När vi var i 10-11 års åldern så fick en tjej i gruppen en egen häst. Mamma hade suttit och pratat rätt mycket med tjejens mamma på läktaren så vi fick prova ponnyn och så vips så var vi medryttare. En gullig men väldigt bestämd dam som hette Corona (japp, exakt som ölen, hahaha). 

Corona, inte värdens charmigaste bild, men den jag hittade, haha.

Vi red Corona ett tag och sen flyttade hon till ett nytt stall, i stallet fick vi nya vänner och framförallt en vän, som är min bästa vän idag, Han heter Shadow och var en D-ponny, större än alla ponnyer jag brukade rida och söt som socker. Vi började rida honom och det gick till halvfodervärd och sen vidare till helfodervärd. Shadow lärde oss otroligt mycket, Jennifer tävlade honom i hoppning och jag tävlade honom i dressyr. Allt flöt på och ponnyn stal våra hjärtan. På våran 12de födelsedag stod han i stallgången när vi kom till stallet med en Röd rosett runt halsen och var våran. Vi hade fått våran första ponny. I samband som vi fick shadow så blev mammas häst på ridskolan till salu, då han inte höll för ridskoleverksamheten, och så hade vi två hästar i stallet.

Shadow när vi fick honom

En bild på mammas häst Don, när Jennifer rider honom nu på senare år.

Shadow lärde oss otroligt mycket och öppnade även min systers ögon för dressyren. Snart var dressyr allt som gällde för oss båda. En tävlingsponny började diskuteras, men vi ville samtidigt inte byta ut våran trogne vän Shadow. Det slutade med att ponnyn Esse Goldfire kom hem till oss, vi skulle ha honom på foder och få känna på hur det var att komma in i tävlingsvärden.

Shadow och jag på tävling 

Jennifer med Fire efter Skol DM 

Jag och fire på prisutdelning 

I ungefär tre år red vi Shadow och Fire, vi utvecklades och Fire hjälpte oss att plocka hem några rosetter. Dressyr var nu det mitt och min systers hjärtan klappade för och målen växte. När vi haft Fire i lite mer än tre år (tre och fyra månader och tio dagar för att vara exakt) så var det tyvärr dags att skiljas från denna underbara ponny och låta honom hitta på nya äventyr och bus med en ny ryttare.


Ungefär en månad innan Fire skulle åka (vi visste datumet i förväg) så fick vi ett intressant samtal. Ett erbjudande att köpa ett fint sto ifrån Belgien, det fanns ett problem, beslutet var tvunget att tas utan att veta namnet, sett en bild eller film på hästen. Våran kontakt beskrev henne så gott hon kunde och vi blev intresserade, eftersom en storhäst nu skulle införskaffas åt mig och syrran. Och vi ville ha henne. Så ungefär två veckor innan Fire åkte kom våran prinsessa ifrån Belgien. Henyaden, ett sex årigt sto, hon var efter utbildningsmässigt, men potentialen hon hade var enorm.

Fina Yade

Shadow och Yade var då dem hästarna jag och syrran red på, även mammas häst och lite andra hästar i stallet hjälpte vi till med. Shadow fortsatte att lära oss att bli duktigare ryttare, han är en otrolig läromästare och vi började även lära honom nya saker. Galoppombyten kunde han sen innan, och dem började vi träna på, även galoppiruetter började vi sakta men säkert att lära honom. Yade utvecklades och lärde sig ta stödet i munnen mycket bättre. Hon lärde oss mycket, och vi henne. En framtid började planeras och mål som YR SM sattes upp efter att ha sett vilken talang och lätt lärd häst hon var.

Fina Yade och jag, första gången hon stod stilla tillräckligt länge för att kunna ta en bild (pigg va damen)

Yade och våran resa tog dock slut alldeles för tidigt, redan ett halvår efter att den påbörjades. Hon bröt benet i hagen och vi var tyvärr tvungen att ta bort henne, hon är nu på dem evigt gröna ängarna och saknaden är stor. Det här var ungefär en vecka sedan (15/2-14 blev hon en ängel).

Saknaden av Yade är stor, och just nu rider jag och syster på ponnyn Shadow och mammas häst Don. Vi har fortfarande höga mål båda två inom ridningen, men vet just nu inte vad nästa steg är. Det kommer förmodligen att införskaffas en ny häst som kan följa med på resan mot våra höga mål. När den införskaffas kan jag dock inte svara på. Den här historien slutade ganska sorgligt. Men det kommer inte min resa inom dressyren göra, mina höga mål finns kvar, även om jag nu får hitta en ny väg hur jag ska nå dem. Livet är fullt av motgångar och det gäller sig att ta sig igenom dem och komma ut starkare.

Jag och Shadow

Kramar ifrån Caroline

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0