Tårar!
Som Jennifer skrev tidigare så är det här en otroligt känslig tid för oss. Vi har mindre än två veckor kvar med en ponny vi spenderat nästan varje dag med i tre och ett halvt års tid. I år där så mycket har hänt och hästarna har varit den stadiga punkten. Därför känns det så sjukt att Fire ska åka så snart. Han har liksom varit min glädje när det inte fanns glädje någon annan stans. När människor har lämnat ens liv av olika anledningar. Det är tufft.
Han har lärt mig mycket, inte bara inom ridningen. Han och Shadow har lärt mig saker om livet, som att man ska glädjas åt det man har istället för att vara ledsen för det man inte har. Det är sjukt hur stor del en ponny får i ens liv. Och hur jobbigt det kommer vara att säga hej då, lämna över grimskaftet i en anan tjejs händer. Det kommer bara tufft, att lasta honom sista gången och veta att när man den åker tillbaka med trailern så är den helt tom, den har lite spån i sig men inte min underbara vän. Det är klart det kommer vara tufft.
Ni ska veta att när jag skriver det här så rinner tårarna ner..det gör så otroligt ont redan nu..hur ska det då kännas när det är den dagen. Jag är ledsen att det är deppigt här nu, men det är så det är Just nu. För det är så jag och Jennifer känner oss...deppiga och ledsna.
Fire har sin plats i mitt hjärta, den kommer han alltid ha, jag har också bestämt vissa grejer som jag kommer ha för att komma ihåg och hedra våran tid med honom. Honom och Fire, ponny tiden, när man växte upp, gick från ett litet barn till en nästan vuxen. Och dessa ponnyer har givit mig styrkan igenom allt detta. När folk har dött, när folk har svikit än, när folk har sårat än. Då stod dem där och la sina mular på ens axel, pussade en i ansiktet och visade mig hur kärlek mellan ett djur och en människa ska se ut
